Dagarna går så fort. Nästan för fort. 

Jag har mycket som händer och sker i mina tankar. 

Jag har tur som har min medicin så jag kan fokusera på vardagen. 

Utan den hade jag i nuläget faktiskt brytit ihop.

Jag hade sett allt negativt och bara kännt mig totalt värdelös.

Men nu försöker jag se vilka möjligheter jag har.

Hur jag ska gå till väga med allt.

Jag får hjälp från upm och ung i fokus.

Dom vet vad jag har för diagnos.

Innan jag fick diagnosen ADHD och min medicin så mådde jag väldigt dåligt då allt bara rasade för mig.

När jag kom ner till Halmstad den 29e november 2010 så var jag så jävla lycklig att jag för en gång skull skulle få träffa någon som jag pratat med i telefon nästan hela dagarna (kunde bli kanske 8 timmar per dag) och som jag sett i cam, att jag äntligen skulle få träffa min sebbe. Jag var jätte lycklig.. Innan så var jag rätt olycklig med tanke på att jag hade ingen. Jag kände inga känslor för någon. Allt kändes bara fel. Jag hade inget jobb. Jag hade nästan nyligen kommit hem från Helsingborg där jag trodde att jag kunde starta ett nytt liv. Men mitt jobb där var inge vidare. Nåväl jag fann mitt livs kärlek och redan efter 3 dagar nere i halmstad så ringer en tjej mig och ber mig komma på anställnings intervju. 

Jag vart jätte glad. Min intervju gick bra och jag började jobba den 5e December 2010. Det känndes skönt att både plugga och ha ett timmanställnings jobb. 

Men något saknades så klart. Jag saknade min familj och mina vänner (Jätte mycket) Jag och sebbe åkte upp till Katrineholm över nyår och jag var så glad att få presentera min ängel för min familj och släkt. Dom såg hur lycklig jag var. 

Men det blev bara att vara kvar där ett par dagar. Jag åkte tillbaka hit ner och levde på som vanligt. Att vara långt ifrån sin familj och vänner är jävligt tufft. Tuffare än vad man kan tro. Jag älskar min sebbe och jag har inga tankar på att flytta tillbaka. Han skulle vilja det för min skull. Men jag finner ingen lycka av att bo i Katrineholm eller så. Jag trivs jätte bra här i halmstad då jag har nära till något som gör att jag mår bra, Havet.. 

Mina studier började närma sig sitt slut och jag fick allt mer dåligare tider på mitt arbete. Arbetsförmedlingen i Katrineholm avslutade mig på af för jag hade studier och timmanställning. Men timmanställning får man ha utan att behöva avregistrera sig från af, studera kan man göra också utan att behöva avregistreras. Dom kunde ha pausat mitt jobbsökande. Men det gjorde dom så klart inte. 

Den 17e februari var mina studier klara. Jag gick om och om igen till väglednincenter här i Halmstad men vart om och om igen hemskickad för att fundera på om jag skulle fortsätta studera och mina gamla betyg såg dåliga ut, ja det var både det ena och det andra felet. Jag kunde inte få något som heter aktivitetstöd för arbetsförmedlingen hade avregistrerat mig. Annars hade jag haft 90 dagar som gör att jag får det. Jag gick till socialen men där nekade hon mig. Min sambo (Sebbe) hade fått för mycket csn. Ja under tiden hade jag hunnit flytta ner till Halmstad också. Redan den 5e februari. Nu började det bli väldigt jobbigt för mig. Inga studier och ingen hjälp från socialen. Vad fan skulle jag ta mig till. Jag fick arbeta på jobbet typ 2-3 gånger i månaden och det gav inte mycket i lön. 

Jag kände mig så totalt världelös och hjälp lös. 

Jag fick en tid till upm för att kunna gå och prata av mig. Jag kände att vilken dag som helst så skulle jag kunna falla ihop i en hög totalt tröst lös. 

Jag fick min hjälp och jag började i ung i fokus. Jag fick också tips om att prata med en tjej på vägledningcenter som kunde hjälpa mig att söka skola. Japp jag fick hjälp av den tjejen :) Jag var jätte glad. Äntligen fick jag börja skolan. 

Men så ska csn krångla och ha sig. Av någon anledning så kan inte csn ge mig pengar för en nästa termin. Nu orkade inte jag mer. Jag vart förbannad och verkligen gav upp. Allt gick snett. Allt drog iväg åt pipsvängen. Allt rasade. 

Jag fick diagnos ADHD off och fick börja med medicinering. Kändes bra.. 

Jag har sagt till folk vad hon på socialen beslutat och det är helt fel beslut. 

Har ett papper här hemma då det står att även om man är sambos så har en utav partnerna RÄTT till stöd. Chefen på socialen har sagt att jag ska kontakta henne om hon som jag pratar med på socialen nekar mig igen. För det är FEL!! Utan pengar från något håll så har jag inte en chans att kunna börja arbeta. Eller jo chans har man alltid. 

Men så här ligger det till. Tanken är att jag börjar praktisera. Aktivitetstödet jag får är på ca 120 kr per dag. Det blir 2520 i månaden. Det kan man inte klara sig så mycket på då det finns räkningar och sådant man måste betala. Så i längden så funkar inte det. Om jag ska praktisera i ca 2 månader så funkar det inte heller. 

Men men jag har en tid nu till socialen och som det står på pappret svart på vitt att jag har rätt till stöd så kan hon inte neka mig. Mitt arbete ska enligt lag ge mig så pass många tider varje vecka att jag får åtminstonde existensminimum. Men det får inte jag. 

Livet är som ett oändligt hav med massa höga vågor.

Man tar sig upp för en våg och försöker surfa på den. Men det händer att man ramlar i om man inte är en erfaren surfare eller har en erfaren lärare med sig.